På skidor över Svalbard

På skidor över Svalbard

EN ARKTISK LÅNGTUR


Text: Julia Möller / Bilder: Måns Salomonsen

Real adventure is defined best as a journey from which you may not come back alive, and certainly not the same person

– Yvon Chouinard


Axel och Måns stod med skidorna på iskanten vid Ekmanfjorden på Svalbard. Framför sig hade de en till synes oändlig arktisk vildmark, som inte såg ut som att den tänkte tillåta en tur på deras villkor. Bakom dem låg sex månaders planering och en förväntan som byggts upp och fokuserats mot just den här stunden. Båten som tagit dem över fjorden försvann över horisonten medan de spanade efter den isbjörn de nyss sett från båtbryggan.



DEL ETT.

Svalbard är en ögrupp som ligger halvvägs mellan det norska fastlandet och Nordpolen. Den domineras av glaciärer, kala berg och isbjörnar – en miljö som ställer stora krav på kunskap hos den som vill ge sig ut i den.

Axel Kudinoff och Måns Salomonsen träffades under fjäll- och vildmarksledarutbildningen i Malung. När de var klara med studierna och ville testa sina färdigheter på en egen expedition kändes Svalbard som den ultimata fysiska och psykiska utmaningen. Där skulle de vara isolerade i 30 dagar medan de färdades på skidor över stränga vidder. Under turen skulle de även bestiga ögruppens två högsta toppar. Det här är deras berättelse.

AXEL: Jag var först lite tveksam till idén att göra en långtur på Svalbard. Bara tanken på att gå på fjällskidor under en så lång tid gjorde mig uttråkad. Samtidigt var de upplevelser och erfarenheter som väntade där nästintill omöjliga att stå emot. Att ögruppen är ett arktiskt område som är extra känsligt för miljöpåverkan gjorde resan väldigt utmanande från början till slut.

MÅNS: Från det att jag började fundera på att åka till Svalbard så har min miljömedvetna sida gnagt på mitt samvete - över att åka på äventyr på otillgängliga platser. Då en expedition till Svalbard ändå var någonting jag ville göra började jag fundera över alternativa sätt att ta sig dit på. Att korsa Barents hav med en båt som ändå behöver åka sträckan kan vara en spännande del av äventyret (vi vred och vände mycket på aspekterna kring miljövänligheten med att åka båt, som inte heller är given). Axel som har lätt för att bli sjösjuk blev skräckslagen av blotta tanken att i flera dygn färdas över öppet hav. Barents hav benämns nämligen ofta av sjöfarare som Djävulens dansgolv.

Måns och Axel påbörjade sin resa med tåg från respektive hemstad i södra Sverige. Eftersom deras tur skulle vara självförsörjd rullade de in på busstationen i Narvik med 120 kilos packning.

MÅNS: ”Hur mycket har ni med er egentligen”, frågar Busschauffören. Jag svarar glatt och berättar om vårt spännande äventyr till Svalbard. Busschauffören blir inte alls imponerad utan mumlar något undrande om vi är ”sådana där som försöker rädda klimatet”. Sedan får vi betala övervikt på packningen motsvarande ytterligare två passagerare.

M/S Freya, båten som ska ta oss från Tromsø, lämnar hamnen runt midnatt för att korsa Barents hav mellan två riviga lågtryck. Men när stadens ljus försvinner i fjärran har båten redan börjat gunga över vågorna. Och ju längre ut på havet vi kommer, desto högre går vågorna.

Jag fördriver tiden med att prata med besättningen och sitta på bryggan och blicka ut över det böljande havet där stormfåglarna elegant seglar över vågorna. Med jämna mellanrum går jag för att titta till den allt blekare Axel. Det är tungt att se en vän må så dåligt att han mer än gärna skulle kasta sig över bord – om han bara hade förmågan att ställa sig upp. Vår expedition har fått en dålig start. Axel, som redan från början är tunn som en tråd, kommer att behöva fasta sig över havet i två och ett halvt dygn.

AXEL: Jag tappade helt tidsuppfattningen på båten. Måns tittade till mig med jämna mellanrum, men jag vet inte hur lång tid det gick emellan. Jag fick i mig ett knäckebröd och några klyftor äpple i dvalan. Jag som hade försökt gå upp i vikt inför turen.

Karta över Svalbard
Tåg mot Svalbard
Möten på resan

DEL TVÅ.


Det blir snabbt påtagligt att vi befinner oss i vildmarken, en miljö där vi är besökare i andra varelsers hemmiljö

– Måns Salomonsen

Tiden i Longyearbyen blev längre än planerat. Axels sjösjuka hängde envist kvar också efter att de kommit i land. Dessutom visade det sig att den person som kunde utfärda det tillstånd de behövde för att påbörja turen hade åkt på semester. Så när de äntligen kunde kliva på M/S Freya igen, med tillstånd i hand, var det med en stor lättnad. Båten tog dem över Isfjorden, till den norra delen av Ekmanfjorden, där deras skidtur nu skulle starta.

MÅNS: Under båtresan över fjorden kommer nervositeten krypande på riktigt, nu blir det plötsligt verklighet av allt planerande. Samtidigt är vi lättade över att äntligen vara på väg, när vi börjar skida över isen med Sefströmbreen i sikte. Vi vill komma upp på glaciären, ett par kilometer från fjorden, för att kunna hitta en tryggare tältplats där vi inte sover för nära isbjörnarnas jaktmarker. Efter en timme på skidorna stöter vi på de första björnspåren. På något vis blir det väldigt verkligt väldigt snabbt att vi befinner oss i vildmarken, en miljö där vi är besökare i andra varelsers hemmiljö.

AXEL: När vi såg de första isbjörnsspåren blev jag med ens varse om allt det nya vi stod inför och nu förstod jag vad vi gett oss in på. Jag hamnade någonstans i landet mellan att känna mig otrygg och att vara rädd.

MÅNS: Vi lyckas hamna i ett område med vatten under snön, där skidorna sugs fast i sörjan, och jag får kämpa ordentligt för att vända om och ta mig ur vätan. Kort därefter åker en av mina stavar genom snötäcket ner i fjordvattnet. Det är tydligt att fjordisen inte är riktigt som vanliga isar.

Skymningen kommer smygande i samma takt som timmarna springer i väg, och kväll blir till natt medan vi kämpar oss fram genom glaciärens böljande landskap. Vi är båda oerhört trötta men vi vill gärna få en god marginal till fjorden för att inte få besök av björn i tältet. Klockan är två på natten innan vi slutar streta i de kalla fallvindarna och slår upp vårt tält. Alla intryck och den långa dagen har gjort oss så utmattade att tröttheten tränger undan oron för det främmande.

AXEL: För mig var de två första dagarna de tuffaste på turen. Jag längtade mycket efter tryggheten. Men efter någon vecka skapade rutinerna, miljön och sällskapet en tillvaro som var värd att stanna i.

När väckarklockan ringde klockan sju varje morgon påbörjades en rutin som inte skilde sig mycket mellan dagarna. De började dagen med att smälta snö och äta frukost. Sedan packade de ihop lägret, tog fram dagsetappens matranson och plockade ner isbjörnsmineringen – knallskott uppspända mellan stolpar med flugfiskelina. De vandrade sida vid sida eller bakom varandra under dagen, med pauser varje timme. När de tolv timmar efter uppstigning satte upp lägret igen påbörjades den tidskrävande processen att återigen smälta snö.

Kortleken de tagit med låg nästintill orörd i packningen. Kvällarna ägnades i stället åt att utvärdera dagen, titta på kartan, laga det som behövde lagas och torka fuktig utrustning. Allt innan det var dags att sova – för att sedan upprepa rutinerna dagen därpå. När duon två veckor in i turen närmade sig området med de två topparna Perrier (1712 möh) och Newton (1717 möh) var de stundande bestigningarna ett välkommet avbrott i vardagen.

MÅNS: Med tunga och fuktiga moln hade vi under två dygn gått i whiteout, ett referenslöst hav av ingenting. Dimman var så tät att det inte gick att urskilja några konturer bortom skidspetsarna. Med stor tillit till kompassen och GPS:en kom vi allt närmare Perriertoppen. Utsikterna för en toppbestigning såg dystra ut då väderprognosen spådde mulet väder, nederbörd och kulingvindar två dagar framöver.

Passagen upp till Perriertoppen är brant och på grund av vädret de senaste dagarna var de nu osäkra på lavinrisken. Ett väderfönster två dagar senare skulle ge dem bättre möjligheter till en bestigning av Newtontoppen. Med säkerheten som första prioritet övergav de sin plan på Perrier och styrde i stället kosan mot Newton.

MÅNS: Vi börjar skida österut mot Newtontoppen. Till vår stora förvåning dyker det efter en kort stund upp en lång rad människor släpande på pulkor – och de går rakt emot oss. Det visar sig vara en grupp från Finland som guidas av Jaakko, en guide jag haft kontakt med under våra förberedelser. Han har precis varit med sin grupp på Newtontoppen och nu är de på väg mot Perriertoppen. Då Jaakko har erfarenhet från flera bestigningar av Perriertoppen kan vi få bra information om terrängen och det lokala klimatet i dalgången där berget ligger.

Det tar inte många minuter innan jag och Axel har ändrat våra planer igen, och i stället för att fortsätta mot Newton skidar vi nedför den backe vi precis har kommit uppför. Följande dag organiserar vi oss inför toppturen. Vi tittar på vägar att bestiga berget och packar snacks och utrustning. Vi ställer väckarklockan på tre på morgonen, och vaknar med rubbad dygnsrytm och magar ur gängorna av nervositet.

Karta över Svalbard
Tåg mot Svalbard

Från tältet har vi sju kilometer till insteget, där vi påbörjar vår bestigning. Med yxan i handen scramblar vi oss upp längs ryggen, ibland traverserande längs med sidan, ibland promenerande på toppen, och under en passage hasar vi grensle över ett exponerat parti. Det är vindstilla och solen värmer så pass att vi kan klättra i enbart underställströja. Omgivningen med spetsiga berg är väldigt olik den miljö vi färdats i tidigare veckor. Samtidigt är det roligt att färdas i vertikal miljö utan pulka, en riktigt upplyftande omväxling som vi länge har sett fram emot. När vi till sist hittar en trygg väg uppför den ibland 40 grader branta bergssidan når vi en bergskam som leder oss den sista biten till toppen.

Efter Perriertoppen skidade Måns och Axel tillbaka samma väg de kommit, de passerade åter backen där de mött gruppen ett par dagar tidigare. Mot Newtontoppen. När de passerat krönet där de bara några dagar tidigare vänt om tätnade dimman åter kring dem och sikten försvann.

MÅNS: Stora snöflingor dansade sakta ner och täckte snart oss och all vår utrustning. När vi gick och la oss på kvällen var väderprognosen inför morgondagen fortfarande oklar, likaså möjligheterna till en bestigning.
Men när vi vaknar och kikar ut ur tältet är det blå himmel och strålande sol. Vi spänner på oss skidorna och glider i väg genom den mjuka pudersnön som fallit under natten. Vårt tält blir snabbt till en liten prick i det gigantiska landskapet som omger oss. Newtontoppen är inte så brant vilket gör det möjligt att gå med turskidor hela vägen till toppen om snön inte är för packad. Eftersom det snöat och varit vindstilla under natten ligger ett mjukt lager vitt guld över hela berget.

Medan vi sicksackar uppför bergssidan drar låga moln förbi oss och skymmer tillfälligt sikten. Väderprognosen har förutspått en mulen eftermiddag och Axel har tappat motivationen att gå till toppen och vill vända ner igen. Jag vill fortsätta då toppen sedan länge har varit vårt mål. Med delade meningar fortsätter vi uppåt, med en aning avtrubbad stämning. Lagom till att vi når toppen har vi vädergudarna på vår sida och helt plötsligt skingras molnen. Landskapet bjuder på en helt magnifik utsikt över till Atomfjella, ett betydligt brantare och taggigare massiv än de mer runda och nednötta bergen vi nu har omkring oss.

När vi vänder skidspetsarna nedåt och glider i väg genom det mjuka snötäcket är det med en euforisk känsla, under flera veckor har vi färdats med tunga pulkor genom trögt före, där vi för det mesta behövt dra pulkorna i nedförsbackarna. Den tidigare avtrubbade stämningen är som bortblåst och vi susar nedför berget skrattande och tjoande med ett leende på läpparna som är svårt att beskriva.

Ibland kan man önska att det gick att förmedla känslan och mäktigheten av milsvida utsikter med berg och gigantiska glaciärer, sol, gott sällskap, fysisk ansträngning, frisk luft, total tystnad och inte en annan människa så långt ögat kan nå. Samtidigt är det en konstig känsla att plötsligt skida mot slutet på expeditionen.

AXEL: Jag är försiktig av mig, vilket är bra till en viss gräns. Men om jag hade varit själv där ute hade jag varit den som bara nästan kommit upp på alla toppar. Att jag hade Måns som pushade mig gjorde att jag nådde hela vägen till vårt mål.



DEL TRE.

'
Jag tycker en vän hittade en bra beskrivning av känslan efter den här turen: Tillbaka till overkligheten

– Axel Kudinoff

'

Ett äventyr handlar inte bara om själva utförandet utan också vad det lämnar efter sig – vem du är när det slungar ut dig på andra sidan.

MÅNS: Vi fick verkligen se våra egna och den andras olika sidor under turen. Vi har alla låga stunder, men det blir helt klart mer utmanande att hålla sig samlad i sträng kyla, blåsigt väder, med strulande utrustning, långa dagar, viktiga beslut och osynliga faror under fyra veckors tid.

En del av utmaningen bestod i att ha en bra kommunikation för att minska missförstånden samt att tänka ett extra varv över vad det var jag kunde bli irriterad över. Var det något som det var legitimt att bry sig om eller handlade det om låg energi, brist på sömn eller något annat som bara sänkte ribban för hur känsligt humör jag hade? Att lära känna sina tillkortakommanden och erkänna dem tror jag är en utmaning som kommer att finnas med även under framtida strapatser.

Jag insåg att jag hade hittat större ro hos mig själv och kunde därmed vara tillfreds med mina tankar under alla långa dagar där vi en stor del av tiden gick tysta och hade tid till reflektion. Tålamod är något jag har mycket av, en egenskap som kom väl till pass både när det gällde sociala situationer och att laga trasig utrustning om och om igen.

Att planeringen fick ta mycket tid gjorde att utrymme i stället gavs åt det oväntade på turen.

MÅNS: Ett råd jag kan ge till andra som ska ut på en liknande tur är att tänka igenom möjliga scenarier under turen och hur ni skulle hantera dem om de uppstod. Samla kunskap, det finns många där ute som sitter på stor erfarenhet och som har goda råd att ge. Men tänk även på att det bara är goda råd och att du behöver pröva dig fram till lösningar och metoder som passar dig själv.

AXEL: Våga sätta upp långsiktiga mål och samla erfarenheter längs vägen. Kanske lockar Svalbard även dig i framtiden. Men att tillbringa tre veckor på tur i Sarek, Stora Sjöfallet och Padjelanta är en storartad upplevelse som liknar den vi fick.






Tåg mot Svalbard

Isbjörnsmötena uteblev. Ett falsklarm i isbjörnsmineringen var så nära de kom, som inte gjorde mer skada än att verktyget Måns släppte i överraskningen gjorde pyspunka på hans liggunderlag. De största utmaningarna var i stället de sociala och mentala. Att vara vän med sina tankar och att bibehålla vänskapen mellan varandra. Den arktiska långturen har inte avskräckt vännerna från att ge sig ut tillsammans igen. Och för varje tur som en ny och mer erfaren version av sig själva.


Kanske kan även dessa artiklar vara något för dig?