Från rock till rookie

Text & Bild: Emma Svensson

När Emma Svensson hamnade i en livskris efter sin skilsmässa stod hon inför ett vägval. Hon kunde lägga sig under täcket och stänga ute världen - eller gå ut och upptäcka den. Hon valde det senare och med det öppnades dörren till det hon länge drömt om – att bestiga berg. Och hon visar oss att ”helt vanliga” människor också kan bli bergsbestigare.

Jag visste inte ens att någon som jag kunde bestiga berg. Jag trodde det var reserverat för den absoluta eliten. Alla stories jag hade hört handlade om tuffa män som tog stora risker, och en sak var tydlig: En rookie som jag hade ingen plats i den världen.

Jag visste ingenting om att bestiga berg när jag satt på ett plan till Nya Zeeland och såg filmen Everest. Jag bara visste att jag måste hålla på med det här. Det var som att bli blixtförälskad. En känsla starkare än någonting annat spreds i kroppen: Jag måste bestiga Everest!

Min erfarenhet av bergsbestigning i det läget bestod av att jag hade släpat mig upp för Galdhøpiggen, Norges högsta berg några år tidigare. Det var det värsta jag någonsin gjort och jag hade lovat mig själv att aldrig göra om det. Jag var helt slut när jag efter sex timmar äntligen nådde toppen. Jag köpte en cola i hyttan för att ens orka njuta av utsikten.

Vägen ner var ett rent helvete. Jag fick så ont i knäna att jag inte visste hur jag skulle ta mig ner. Jag satte mig på en sten och grät i 45 minuter. Ringde min pojkvän som inte var speciellt imponerad. ”Skärp dig och gå ner!” sa han. Jag åt en kexchoklad för att få energi och inbillade mig att det skulle komma vargar och ta mig om jag inte kom ner innan det blev mörkt. Det gav mig adrenalin att fortsätta en bit till. Men när adrenalinet tog slut så gick jag och min vän vilse i mörkret. Tappade bort stigen och hamnade i några buskar. Sedan la jag min arm runt honom och han fick släpa mig ner. Det var den jobbigaste dagen i mitt liv och jag ville inget hellre än att den skulle vara över.

Med den erfarenheten är det märkligt att jag plötsligt från ingenstans kände att jag måste bestiga berg. Jag har känt så en gång tidigare i livet, när jag fotade min första konsert, och det var det som ledde till att jag blev fotograf.

Livet som rockfotograf innebar mycket konserter och festivaler. Jag reste runt i Europa i turnébussar och livet var en ständig fest. Inte för mig då jag inte drack alkohol. Men för alla andra. Efter 3500 konserter tröttnade jag och sadlade om till mode. En ny värld att upptäcka och en ny livsstil. Festivalerna byttes mot event och modevisningar i Paris och New York. Garderoben uppdaterades, men jag kände mig aldrig lika hemma som jag hade gjort på rockklubbarna.

Inom mig växte en längtan till och fascination för ödsliga platser. Jag arrangerade fotoresor till höglandet på Island långt innan Instagram-fotograferna begav sig dit. Åkte till Atacamaöknen och Patagonien. Mina resor blev äventyrligare. Jag brydde mig inte längre om Stockholms modevecka utan tillbringade julafton i en storm under en sten i Torres Del Paine då mitt tält och resterande bagage försvunnit på flyget. Och i precis rätt ögonblick såg jag filmen Everest.

Men när jag upprymd kom hem och berättade om mina storslagna planer att börja bestiga berg, sa min pojkvän att det inte var någon bra idé. Skulle jag verkligen hålla på med det? Det skulle dessutom betyda att jag skulle vara bortrest ännu mer. Eftersom vi precis skulle gifta oss la jag bergsplanerna på hyllan och fokuserade på att få ihop livet i stället. Som bonusförälder och hårt jobbade fotograf hade jag inte riktigt någon tid över till att följa drömmar.

Så när han några veckor efter vårt bröllop plötsligt gjorde slut fanns det två vägar att ta. Den ena var att skylla allt på någon annan och vara en arg och bitter person som inte kunde förstå hur livet kunde vara så orättvist. Den andra var att ta sig igenom sorgen men också se det som en möjlighet att faktiskt få en chans att göra allt det där jag drömde om. Som att bestiga berg.

Eftersom jag inte hade en aning om hur man gjorde eller var man skulle börja så tänkte jag att jag behövde hitta en utmaning på lagom nivå. Jag hade en jobbresa till USA planerad på hösten och började göra research på Mount Whitney. Med 4421 meter är det ganska högt för en rookie men inte alltför tekniskt avancerat. Jag anmälde mig till en guidad grupp som under tre dagar skulle bestiga berget via Mountaineers route – en led med lite exponering och en hel del scrambling i stället för den vanliga stigen till toppen.

Det var det perfekta äventyret! Vår guide Ryan visade oss hur man använde ett fast rep och lärde oss att filtrera vatten från en glaciärsjö. Jag delade tält med en 50-årig tysk dam som hade levt ett jättespännande liv. Och jag gjorde min första alpina start och steg upp mitt i natten för att nå toppen.

Min fysik vid det här laget lämnade en del att önska då jag hade förvandlats till en soffpotatis under de fem åren med mitt ex. Jag kämpade mig upp på toppen med illamåendekänslor på grund av höjd och utmattning. Men jag gjorde det. Och känslan av att stå på toppen var oslagbar. Jag var helt såld. Jag visste att det här var något jag måste fortsätta med.

Det kommande året gjorde jag ett till 4000-metersberg: Jbel Toubkal, det högsta i Marocko. Jag gick också en kurs i alpin klättring för att lära mig grunderna. Saker som stegjärnsteknik, self arrest med isyxa, hur man ska gå på en glaciär i replag och hur man använder en jumar var några av sakerna jag lärde mig. Men det var först sommaren därpå, efter min första stora expedition till Europas högsta berg Elbrus 2017, som saker spårade ur.

Jag mötte upp med de andra deltagarna på Arlanda för att resa med en svensk arrangör och legenden Krister Jonsson som guide. Vägen uppför det 5642 meter höga Elbrus skulle gå längs den norra sidan – den lite mindre turistiga vägen upp av de två normallederna. Från flygplatsen i Mineralnyje Vody åkte vi i den skruttigaste gamla militärbussen, på de värsta vägarna någonsin, till basecamp på 2500 meters höjd. Där skulle vi sedan tillbringa de kommande nätterna.

I basecamp blev vi inkvarterade i någon form av skjul. Jag bodde tillsammans med fyra killar i min grupp, som jag aldrig träffat förut, och det enda som fanns i skjulet var fem tältsängar. Kändes ändå lyxigt, jag hade förväntat mig en tältlösning. På basecamp fanns också ett stort tält där middag och frukost serverades. Man visste inte alltid vad man åt men på en expedition gäller det att få i sig all energi man kan. I det stora tältet fördrev man också tiden med att spela kort och prata med andra deltagare på andra expeditioner. Det var många andra som var där på sin första stora expedition. Toalettbesöken fick vi göra i en stinkande bajamaja och duscha kunde man endast göra under vissa tider, och inte alltid i varmvatten. Det var så långt från modevärldens glamour man kunde komma och jag älskade det. Enkelheten. Det minimalistiska.

Från basecamp gjorde vi sedan en acklimatiseringstur till Mushroom Rocks på 3500 meters höjd. När man bestiger berg så behöver man acklimatisera sig – vänja sig vid höjden stegvis – annars är risken att man drabbas av höjdsjuka. Huvudvärk, illamående, svårigheter att sova och krånglande mage är vanliga höghöjdssymtom som de flesta råkar ut för i någon form. Men om det går illa kan man drabbas av lung- och hjärnödem, som i värsta fall leder till döden om man inte snabbt kommer ner och får hjälp. Hur man påverkas på hög höjd är väldigt individuellt och inget man kan träna upp.

Dagen efter var det dags för en carry round – vi bar upp allt vi skulle behöva de kommande dagarna till high camp på 3800 meters höjd. Min ryggsäck vägde nog 20 kilo och jag gjorde alla nybörjarmisstag man kan göra: Jag tog med alldeles för mycket saker, en kombination av att jag inte hade så mycket erfarenhet av vad jag faktiskt skulle komma att använda och en tanke om att ”det här är nog bra utifall att …” Och sedan gick jag för snabbt, jag försökte haka på de snabba killarna i deras tempo varje dag – något som skulle straffa sig längre fram.

När vi lämnat våra grejer var vi tillbaka i basecamp för ännu en natt innan det var dags att flytta upp till high camp. Det kändes spännande att lämna basecamp och dess bekvämligheter för det högre campet. Vi bodde fortfarande i en barack där uppe men nu var vi alla tolv i samma rum. Det fanns fortfarande en toalett och ett mattält men maten var om möjligt ännu svårare att identifiera och dusch och sporadiskt fungerande wifi eller mobiltäckning var bara att glömma. I början var jag rastlös. Men man vänjer sig, och tystnaden och stillheten blir något harmoniskt även för en rastlös själ som mig.

Att bestiga berg är att det är som att meditera: Du kan inte tänka på något annat. Saker som händer där hemma eller ute i världen. Det är bara du och bergen. Det storslagna landskapet. Där du måste vara fokuserad på varje steg du tar. Du måste vara i nuet. Jag älskar det.

Uppe i high camp råkade vi ut för det dåliga vädret som Elbrus är känt för. Det blåste så mycket att det knappt gick att ta sig till toaletten. Dagen efter hade alla som bott i tält den natten fått packa ihop och gå ner igen då deras tält hade blåst sönder. Vi skulle egentligen haft en vilodag men fick veta av Krister att det fanns en väderlucka och vi skulle bege oss mot toppen redan samma natt. Då hade vi tillbringat ett par nätter där uppe. Tränat på stegjärnsteknik och gjort en acklimatiseringstur till Lenz Rocks på 4500 meters höjd.

Jag var så förväntansfull och pirrig att det var omöjligt att sova. Och inte hjälpte det att vi var tolv personer i samma rum och jag hade glömt ta med öronproppar. Vartenda vrid och vänd i tältsängen hördes. Sovsäckarna prasslade. Så när klockan ringde strax efter midnatt hade jag inte sovit en blund. Hur ska det här gå? tänkte jag och tryckte i mig ett par kex till frukost.

Vi hade packat väskorna kvällen innan. Förberett all utrustning. Jag hade plåstrat mina fötter mot skoskav. Ställt in stegjärnen att passa storskon. Vi var tolv deltagare och fyra guider, förutom Krister hade vi tre lokala guider. Vi delade in oss i grupper. Jag och en annan tjej gick med en rysk tjej som var hur cool som helst. I timmar gick vi i mörkret. Upp upp upp. Det enda som hördes var ljudet av stegjärnen mot snön.

Vid soluppgången hade vi nått Lenz Rocks och sedan väntade en travers som tycktes fortsätta in i evigheten. Men till slut var vi uppe på passet där södra och norra sidans leder möts i en brant uppförsbacke. Vår guide sa att vi snart skulle få se en trafikstockning av ”zombies from the south side”. Det är på södra sidan de flesta turister gör sin bestigning. Där kan man ta en lift upp till 3800 meter och sedan åka pistmaskin ytterligare 1000 höjdmeter. Det gör att många inte är tillräckligt acklimatiserade när de gör sitt toppförsök. Vi passerade en turist som låg och spydde. Vår guide frågade hur hon mådde och sa att hon borde gå ner. ”No! Summit!” fick hon tillbaka som svar. Precis i det läget blev min mage kaos på grund av höjden. Jag hade inget annat val än att göra nummer två mitt i motorvägen av människor, inknuten i ett rep med mina kamrater.

När vi kämpat oss uppför branten så kunde vi se toppen. Jag grät. För jag visste att jag skulle klara det. Det var inga snabba steg på slutet. Vi fick stanna och hämta andan med jämna mellanrum – men vi gjorde det!

Vägen ner gick bra första halvan, sedan var det som att min kropp tog slut, som en bil utan bensin. Min sömnlösa natt i kombination med att jag knappt hade ätit på tolv timmar tog ut sin rätt. Jag la mig ner på glaciären och sa att jag inte orkade gå ett steg till. Men guiden var hård mot mig, hon sa åt mig att resa mig upp och gå ner. Med stapplande steg kom jag några timmar senare ner till high camp där jag rasade i säng. Två timmar senare vaknade jag, glad att jag fortfarande var vid liv.

När jag kom hem från det här äventyret var jag rastlös. Jag hade bestigit det högsta berget i Europa. Tänk om jag skulle bestiga det högsta berget i varje land i Europa? Kunde en vanlig tjej som jag ens göra något sådant? Jag gjorde två timmars research och tänkte att trots att jag inte kunde så mycket om det, och inte var så vältränad, så skulle jag lära mig. Och bli vältränad. Så jag bara körde.

Under hela det här året – jag hade nämligen satt en deadline för mig själv att göra det på mindre än ett år – så utvecklades jag enormt. Jag började så klart med några lätta berg för att samla erfarenhet. Använde mig av guider för de svårare bergen. Och när jag tröttnade på att ta den lätta vägen upp så började jag utmana mig själv ännu mer: Lärde mig åka skidor för att göra några berg på skidor. Vinterbestigningar av Ben Nevis via Ledge Route och solo på Färöarnas högsta berg. Börja klättra spännande kammar upp till toppen i stället för den vanliga leden. Jag satte hela mitt vanliga liv på paus under ett år för att helt hänge mig åt det här projektet. Träffade inte några vänner eller min familj, jobbade bara för att ha råd att bestiga nästa berg.

Har man ett projekt tvingar man sig själv att göra något man kanske inte hade valt annars. Jag hade nog aldrig åkt till Bosnien om det inte vore för det här projektet. Att köra runt på små vägar där husen i byarna fortfarande är pepprade med kulhål, passera fält med stora monument över utkämpade slag och se dödskalleskyltar som varnar för minor gör att man blir extremt ödmjuk. Det ger en förståelse för saker man bara läst om tidigare. Att se världen, att möta människor samtidigt som man utmanar sig själv är något av det bästa jag vet.

Så när jag kom hem efter att ha bestigit alla bergen så var det omöjligt att gå tillbaka till ett vanligt liv. Jag tog min van och körde ner till Alperna för att lära mig ännu mer. Jag anlitade en guide för att lära mig leda mer tekniska klättringar på egen hand tillsammans med partner.

När man håller på med en riskfylld sport som alpin klättring så finns det inget viktigare än säkerheten. Och att inte pusha sin utveckling för snabbt när riskerna är så höga. Det är bäst att bestiga berg med guider tills man verkligen kan göra det på egen hand. Ta det steg för steg.

Jag höll på att dö i en olycka på Grand Jorasses-traversen. Ett regn av stenar föll över mig och jag fick en stor sten i huvudet, svimmade av och föll nedför berget. Tack och lov såg min partner detta, slog armarna runt en sten och lyckades hejda mitt fall – annars hade vi båda dött. Jag klarade mig med hjärnskakning och inre blödningar men det var väldigt tydligt: Du måste kunna lita på din partner med ditt liv. Och för att kunna göra det måste ni båda ha erfarenhet.

För mig var nästa steg att bestiga Ama Dablam i Nepal, ett av världens vackraste berg och 6814 meter högt. Jag hade tränat i Alperna i två månader. Bestigit berg som Matterhorn på egen hand där jag lett klättringen med en partner. Till Ama Dablam åkte jag på en guidad expedition och det var en fantastisk upplevelse. Men det var något annat än de bestigningar jag hade gjort tidigare.

I Nepal klättrar man med fasta rep och har sherpas som bär alla saker och sätter upp ditt camp. Det gör det enklare för deltagarna att lyckas med sin bestigning och jag är glad över erfarenheten, men det är inte så jag vill klättra berg. Jag vill bära mina egna saker. Kämpa i stormen för att få upp tältet på egen hand. Känna att jag pushar min gräns.

Alpin klättring är aldrig en adrenalinrusch för mig. Det är mer pain & suffer. Type 2 fun. Det är inte alltid så kul när man gör det. Men det känns himla bra efteråt. Att bestiga berg gör mig till en bättre människa. Man blir stark både mentalt och fysiskt. Jag har aldrig mått så bra som sedan jag började bestiga berg.

Att bestiga berg är för alla, inte bara för eliten.