Made in Sweden

Text: Anna Kernell

I takt med globaliseringen blir det svensktillverkade allt mer exotiskt. Samtidigt märks det överallt att intresset för det lokala växer sig starkare. Mikrobryggerier poppar upp till höger och vänster, efterfrågan på närproducerad mat ökar och vi klär och utrustar oss gärna med svensktillverkade produkter.

Att hålla produktionen på hemmaplan innebär ofta unika möjligheter för varumärken att kvalitetssäkra, utvärdera och följa upp sina produkter. Det leder även till färre led i produktionskedjan, vilket många gånger bidrar till en mer hållbar produktion. Men självklart innebär det också stora utmaningar. Vi tittar närmare på tre svenska friluftsmärken som i med och motgång har lyckats innanför landets gränser.

Friluftsköket från glesbygden

Var och varannan frilufsare här uppe i Norden äger eller har ägt ett Trangia-kök. Och om inte du har ett i dag så minns du säkert när päronen plockade fram hela anordningen för att koka kaffe eller pulvermos under barndomens utflykter. Trangia har blivit synonymt med kvalitet och pålitlighet, ett stormkök som fungerar i alla lägen, för såväl barnfamiljen som den kräsne vildmarkstypen. Det är därför inte konstigt att företaget har lett den svenska stormköksindustrin i generationer. Och de har gjort det från samma plats där allt en gång började. I en liten jämtländsk by.

Vi backar bandet närmare ett sekel tillbaka i tiden. Vid den tiden bodde John E. Jonsson i byn Trång, och han hade en stor passion för teknik och design. Så pass stor att han sa tack och hej till sitt utstakade liv som bonde och i stället grundade Trangia 1925 tillsammans med sin svärfar. De började med att tillverka hållbara hushållskärl i aluminium för hemmabruk. Men när två veckors betald semester blev en lagstadgad rättighet på 30-talet ökade efterfrågan på campingutrustning. Så John och hans svärfar beslutade sig för att skifta fokus. 1935 kommer det första campingsetet ut på marknaden och får namnet no. 24. Det består av en uppsättning kastruller, tallrikar, koppar, kaffepanna och stekpanna för två personer och kostar 11 kronor att införskaffa. Sexton år senare lanserar John, tillsammans med sina två söner, den första prototypen av ett komplett matlagningssystem som förbränner flytande bränsle.

Under åren har kökens funktion optimerats och detaljerna moderniserats. På 60-talet kunde man få sin stekpanna i nonstick, på 70-talet fick tånghandtagen sina lufthål och på 80-talet introducerades gasbrännaren som tillval. Och så har vi så klart övergången till det rostfria stålet. Men än i dag är den ursprungliga konstruktionen fortfarande nyckeln till dagens framgångsrika kök. Är ditt 70-talskök fullt brukbart fast det fattas en del eller två behöver du inte kassera hela paketet. De nya delarna som tillverkas i dag fungerar lika bra tillsammans med de gamla köken.

Både företaget och uppfinningsrikedomen har gått i arv från generation till generation. Det är än i dag familjeägt och ligger kvar i samma by med all produktion under ett och samma tak. Visst kan man tycka att det ligger lite avlägset till. Men det ligger nära det som räknas. Praktiska tester i tuffa väderförhållanden blir en naturlig del av verksamheten när man befinner sig mitt i obygden och har den jämtländska fjällvärlden runt hörnet. Från ett landsbygdsperspektiv är det också positivt att företag väljer att stanna kvar och fortsätta skapa arbetstillfällen, som i mindre samhällen annars blir allt mer sällsynta. Just Trangia har ökat enormt bara de senaste åren. 2017 hade man runt 20 personer på lönelistan och i dag är de runt 80 stycken. Det är ganska mycket i en by med endast 266 invånare.

Gör: tillverkar stormkök i aluminum
Grundat: 1925
Var: Trångsviken i Jämtland

Vilka fördelar ser ni med att hålla produktionen lokalt?
– Det är ju att vi är så nära till där det händer. Kontoret ligger ju på fabriken vilket gör att det går snabbt att bestämma saker. Vi kan gå från ord till handling på nolltid och kan enkelt ändra vår tillverkning om något skulle behöva rättas till. Behöver vi nya verktyg så kan vi även tillverka dem här på plats.

Finns det någonting ni inte tillverkar på plats?
– Vi tillverkar allting själva förutom detaljerna i plast, så som Multidiscen, själva bränsleflaskan och korken till bränsleflaskan. De här delarna köper vi in och kan vi köpa lokalt så gör vi det. Som exempelvis vår nya T-Spoon och korken till flaskan, de kommer från Essge-Plast i Östersund. Vi planerar att lägga ännu mer av vår tillverkning hos dem i framtiden. – Kan vi inte köpa lokalt så köper vi åtminstone svenskt. Våra multifuel- och gasolbrännare till exempel, dem tillverkar Primus åt oss. Så egentligen kan man säga att vi är Primus största kund. – Det enda vi inte tillverkar själva eller köper in från Sverige är våra tygfodral, de köper vi in från Kina, men det är också det ända.

Det är inte så konstigt om många av er som läser detta aldrig har hört talas om byn Trångsviken tidigare. Och än mindre att Trangia kommer just därifrån. Men ibland är banden mellan ort och företag så starka att det är svårt att missa kopplingen. Den lokala anknytningen så påtaglig att den enes goda rykte smittar av sig på den andres, och vice versa.

En knivig historia

Precis som äkta champagne alltid kommer från regionen Champagne i Frankrike är en Morakniv alltid tillverkad i Mora. Och det borde inte ha undgått någon att de tillverkas här i Sverige när alla knivblad är stämplade med ett konstaterande ”Made in Sweden”.

I området kring Mora lever en 400 år lång tradition av knivmakeri vidare. Ursprungligen skedde knivtillverkningen hantverksmässigt men när 1800-talet led mot sitt slut tog den fabriksmässiga produktionen över. Och där börjar den långa och brokiga historien om en av världens mest omtyckta knivtillverkare.

År 1891 grundar Frost Erik Erson en åkdonsfabrik som tillverkar kälkar och vagnar i byn Östnor utanför Mora. Det är en tid utan överflöd, att hushålla med resurser är en självklarhet, och i den andan tillverkas knivar av överblivet material för verkstadens interna bruk. Med tiden blir knivarna en eftertraktad bytesvara bland kringresande gårdfarihandlare och det dröjer inte länge innan Morakniv är ett väletablerat begrepp bland slöjdare, hantverkare och järnhandlare. Så Frost Erik byter riktning och lägger fullt fokus på knivtillverkningen.

Under åren som följer startar fler knivmakare i trakten sin egen tillverkning. En av dem en tidigare anställd på Frosts, Krång Johan, som blev avskedad efter en kontrovers med arbetsledningen. Många aktörer på liten ort leder till hård konkurrens och tvingar tillverkarna att hela tiden försöka utmärka sig, vilket ger upphov till en utveckling av knivutbudet för en växande marknad. Trots att tillverkarna tampas om både arbetskraft och marknad delar de en känsla av samhörighet. Den så kallade Östnorsandan, där företag hjälper varandra i med- och motgång, lever kvar i bygden än i dag.

Med tiden sker många förvärv bland knivtillverkarna i Östnor och när 80-talet lider mot sitt slut slås även Krång Johans och Frosts fabriker ihop. Ett sekel av konkurrens, uppfinningsrikedom och företagsanda smälter till slut samman under ett och samma tak. 2016 döps familjeföretaget, som än i dag ägs av Krång Johans ättlingar, till Morakniv AB.

Så hur Morakniv har lyckats hålla sig i framkant och producera världsledande produkter under så många år? Visst, företaget tillverkar en vinnande kombination av pris- och användarvänliga knivar med grym prestanda och livstidsgaranti. Hur man behandlar, härdar och slipar sitt unika knivstål är fortfarande en välbevarad hemlighet. Men gräver man lite djupare finner man en del av svaret i att Morakniv har valt att stanna i Mora och utnyttja de resurser och den kompetens som funnits i trakten i århundraden.

Troligtvis har de också formats av den hårda konkurrensen som länge bubblade bland de olika tillverkarna. Än i dag håller sig företaget ajour och strävar ständigt efter förbättring. Vid utvecklingen av nya knivar tar man hjälp av ambassadörer som får testa knivarna i sitt dagliga arbete och komma med input. Allt från hantverkare och utomhuskockar till profiler inom vildmarksmedicin och överlevnadsteknik ger ovärderlig återkoppling från verkligheten om vad som fungerar och vad som skulle kunna förbättras.

Medan Mora-trakten fortsätter att föra sitt anrika hantverksarv vidare så blickar vi uppåt i landet igen. Till ett i sammanhanget mycket yngre företag som inte alls har haft samma naturliga språngbräda att förlita sig på.

Gör: tillverkar knivar i stål
Grundat: 1891
Var: Östnor i Dalarna

Värme från norr

Även om en lokal produktion kommer med många fördelar så får man inte glömma att den också innebär stora utmaningar. Ofta stavas det kostnader. Det är mycket billigare att tillverka utanför Sverige och ofta gäller principen ju längre bort, desto billigare. Kostnaden för en sömmerska i Sverige motsvarar ungefär 30 sömmerskor i exempelvis Bangladesh. Men för den som ger sig fan på att trotsa oddsen finns det hopp ändå.

Sveriges största sömnadsfabrik ligger i dag i Östersund. Och snart kanske den är Sveriges enda. Woolpower växer så det knakar, i nuläget har företaget 130 anställda och nästa år ska en nybyggd fabrik på 10 000 kvadratmeter stå klar.

Vinetta, som företaget hette i början, startades 1969 i Östersund och var då en underleverantör till Kooperativa Förbundet som mest tillverkade nylonstrumpor. I samarbete med svenska försvaret utvecklade Vinetta materialet Ullfrotté Original i syfte att ta fram hållbara, varma och lättskötta underställ. Det blev en stor succé och under det nya namnet Ullfrotté specialiserade man sig i stället på att skapa funktionella produkter som skulle klara extrema väderförhållanden, plötsliga väderomslag och aktiviteter med varierande intensitet. I takt med att företaget tog större kliv på den internationella marknaden ändrade man år 2006 varumärkesnamn till Woolpower.

När man sysslar med ull är det svårt, för att inte säga omöjligt, att hålla alla delar av produktionskedjan inom Sverige, då förutsättningarna saknas. Tyvärr finns här inte tillräckligt med får med den ullkvalitet som krävs för att tillverka underställ i stor skala, och inte heller tillräckligt med tvätterier, färgerier eller spinnerier för att kunna leverera den mängd garn och fina kvalitet som krävs.

Ullen som Woolpower använder sig av kommer därför från merinofår i Uruguay samt den argentinska delen av Patagonien. Här finns en lång tradition av fåruppfödning som är värd att stötta, då fårskötseln spelar en viktig roll i att upprätthålla Patagoniens känsliga landskap och naturliga flora. Utan fåren skulle marken snabbt utarmas. När de får gå fritt på stora betesytor bidrar det även till öppna landskap såväl som arbetstillfällen ute på landsbygden.

När ullen blivit till garn och landat i Östersund sker dock resten av tillverkningen under samma fabrikstak. Från produktutveckling och sömnad till förpackning och försäljning. Av garnet stickas det unika Ullfrotté-materialet och efter beredningen tar sömmerskorna över. Varje plagg sys av en och samma person från början till slut.

När plagget är färdigt kontrollerar sömmerskan det och syr fast en etikett inuti med sitt namn. Etiketten fungerar som en kvalitetsstämpel men också som ett sätt att uppmärksamma människan och hantverket bakom plagget.

Gör: tillverkar kläder i merinoull
Grundat: 1969
Var: Östersund i Jämtland

Vilka är de största fördelarna med att verka i Östersund?
– Anledningen till att vi har valt att behålla all produktion i Östersund är den stora delaktigheten bland medarbetarna som är helt avgörande för Woolpower. Här i norr har människorna också en stor kunskap om hur man klär sig vid kallt och kargt väder, vilket skapar trovärdighet för oss som arbetar med produkter vars huvudsyfte är att sprida värme.

– Dessutom är Östersund en kommun med starkt driv och framåtanda som satsar på att skapa bra förutsättningar för företagande, och som arbetar med ett miljö- och hållbarhetstänk som går i linje med vårt. Därför känns det helt rätt för oss att ha kvar vår produktion här och bidra till ökad tillväxt och arbetstillfällen i kommunen.

Och vilka är de största utmaningarna?
– Eftersom textilproduktionen traditionellt har funnits i och omkring Borås och Sjuhäradsbygden, inte i norra Sverige, så är vår största utmaning att hitta kompetens inom textilproduktion. Industrisömmerskor eller maskintekniker är inte helt enkla att hitta här, varför internutbildning varit ett måste. Dessutom har alla nysvenskar som kommit till Sverige och besuttit framför allt sömnadskunskap varit en stor fördel för oss.