Skridskomagi

Skridskomagi

FÖRTROLLAD AV IS


Text: Anna Kernell / Illustrationer: Elin Edling

Vår kollega Olof Lange är inte bara en minimalist ut i fingerspetsarna, med modevärlden i ryggen och kajakbygge i siktet, han är också en hängiven långfärdsskridskoåkare. Här berättar han om tre turer som toppar det mesta – rena rama is-poesin.



En av de sakerna som är roligast med att åka långfärdsskridskor är att det alltid är så himla olika förhållanden. Man kan aldrig veta hur isarna ska vara. För isarna ändras. De rör sig. De lever och förändras med vädret och säsongen. De gånger man då får till ett åk som känns så där unikt, då är det riktigt kul.

- Olof Lange


Månsken på Mjörn

Att glida fram i mörkret med månen som strålkastare och is under fötterna är något som alla borde få nöjet att uppleva. Det finns ett moment av spänning när man åker skridskor på natten. Lite läskigt är det. Du ser inte isen lika bra och du kan heller inte läsa av den lika långt framåt som på dagen. Så du får vara på din vakt. En annan aspekt av det är att det känns lite förbjudet och därmed extra speciellt. Precis som när man var liten och för en gång skull fick vara uppe sent för att titta på stjärnfall eller fira in det nya året.

Jag var ganska nyinflyttad i Göteborg då jag ställde in siktet på Mjörn, en ganska stor sjö som ligger utanför Alingsås och som åks flitigt av dem som bor runt omkring. Det är enkelt att ta sig till Mjörn med pendeltåg och buss från Göteborg – du kan hoppa av på ett ställe, åka en tur och sedan hoppa på tåget på en annan hållplats.

Ska du åka på natten behöver du verkligen ha koll på isen för att vara helt säker på att den är bra. Ett tips är att åka tillsammans med en skridskoklubb som har koll på området.



Den här gången valde jag att åka med Göteborgs Långfärdsskridskoklubb där några i gänget hade åkt samma rutt under dagen och visste att isen var bra.

När vi kom fram till Mjörn möttes vi av några minusgrader, en stjärnklar himmel och ett månsken som lyste upp den kolsvarta blankisen framför oss. Det första som slog mig var hur allt skalades bort. Hur mörkret koncentrerade upplevelsen till känselspröten i kroppen och det lilla ögonen kunde se. På något sätt blev upplevelsen starkare när min ”värld” krymptes. Vi hade ju månljuset som lyste upp vår väg (och pannlampor redo om de skulle behövas) men i övrigt var det kolsvart.

Precis som på en helt stilla sjö speglade sig natthimlen i isen. Och framför mig trängdes iskristaller med himlens stjärnor som avtecknade sig i det mörka. Det kändes nästan som att åka på självaste himlen. Där i mörkret var det liksom bara jag, himlen och isen. Det skapade en overklig känsla av att befinna sig i en egen, mystisk värld där jag svävade fram i det okända.

Långfärdsskridskor på Mjörn


Isfönster i Vistasdalen

Vistasdalen är ett jättevackert område som jag har paddlat flera gånger på sommaren, en stor öppen dalgång med lite flacka sidor och kalfjäll på topparna runt omkring. Lite högre och taggigare berg kan man skymta norröver. Här är det många som vandrar på sommaren och åker skidor på vintern, men för andra är det bara en plats att passera på väg till Kebnekaise. Jag har hört en del som har klagat på att Vistasdalen är tråkig att vandra i för att det lätt känns som en transportsträcka, och det kan vara rätt blött och jäkligt. Men att åka skridskor där var något helt annat.

Första gången jag åkte i Vistasdalen gav jag mig ut med en kompis som aldrig hade stått på ett par långfärdsskridskor tidigare. På den tiden var det ganska få som åkte skridskor i Kiruna, det är inte så ofta det går att åka överhuvudtaget eftersom snön ofta lägger sig samtidigt som isen. Några entusiaster fanns det ju men absolut inte samma nätverk och information som i Stockholms- och Göteborgsområdet. I stället fick man spana på sociala medier och gå på hörsägen. Och just den här gången hade vi hört oss för och gissat oss till att det kunde finnas is i Vistasdalen.

Vi startade i närheten av Nikkaluokta. Här, där älven rinner ut i sjön, är det nästan som ett litet delta. Vi tog kurs norrut mot Vistasstugan, längs älven som slingrar sig igenom landskapet. På sina ställen var det väldigt grunt vatten, där vi kunde se stenar och sand på botten, och någon fisk som simmade förbi. Vid starten nere vid utloppet kunde vi ligga ner på isen och titta på sjögräset som svajade i strömmen inunder.

Första biten var vattnet som bredast och lugnast. Där fanns många små biflöden, våtmarker och sjöar runt omkring som vi kunde åka in i och utforska när andan föll på.



Men ju högre upp vi kom, desto mer spännande blev det och desto mer fick vi leta oss fram och vara noga med att läsa av isen. Landskapet förändras och blir mer kuperat norröver. Mer kringelikrokar och krökar som väcker upptäckargnistan till liv då man lockas till att se vad som händer runt nästa krök.

Att vara helt själva i vildmarken, i fjällvärlden, och färdas på en för oss outforskad is var helt otroligt. Henke som inte alls åkt förut skrattade nästan hela tiden för han tyckte det var så roligt. Vi var dock lite nervösa eftersom vi inte hade åkt där förut och visste att det kunde vara rätt strömt på sina ställen, så vi kände oss fram ganska försiktigt. Och helt ensamma var vi så klart inte, det finns mycket djur i området och vi såg spår av både ren och järv.

Vi följde älven högre och högre, tills den sa stopp. En skarp krök med en bred sandbank, ett typiskt ställe där man får vara extra uppmärksam, i svängen runt kröken blir vattnet gärna extra strömt. Så jag tänkte ”jag tar innersidan, för att vara på den säkra sidan”. Men precis när jag började snedda över kände jag hur isen började svikta och knaka och hann precis svänga tillbaka.

Vi blev stående där vid kröken ett tag, tittade längtansfullt upp över älven och funderade på vad som fanns bakom nästa krök. Sedan vände vi tillbaka.

När vi kom tillbaka till bilen var vi mer än nöjda med vår upptäcktsfärd, och precis när vi satte oss för att köra tillbaka till Kiruna började det snöa. Tung blötsnö förvandlades till ymnigt snöfall och påminde oss om hur förgänglig långfärdsskridskosäsongen är. Vi hade lyckats pricka in några av de få åkbara timmar det året bjöd på.

Långfärdsskridskor vid Kebnekaise


Blankis i Fjällbacka

Det är något speciellt med att åka skridskor på ett istäckt hav. Dels för att chanserna att faktiskt kunna åka på havet är mycket mindre än på sjöar. Dels för att havsis beter sig annorlunda. Den är segare, lite mjukare, knäcker inte och bryts inte sönder lika lätt. Ibland kommer en dyning utifrån havs som går in under isen så att det ser ut som att hela isen går i vågor lite mjukt. Om man åker på lite tunnare is så kan man se på dem som åker framför att de åker som i en grop där de trycker ner isen under sig.

Ett år fick jag skapa ett unikt skridskominne som jag kommer att vårda länge, plocka fram alla slaskiga jular kantade med dimma, regn och blåst. Just det här året under mellandagarna bjöd Fjällbacka på sällsynta långfärdsskridskoförhållanden. Solen fullkomligt strålade och isen sträckte sig bort mot horisonten där den låg, tjock och blank som en nypolerad spegel. Och här bör det understrykas – dessa förhållanden hör inte till vanligheterna på Västkusten. Snarare brukar blåsten förstöra den is som lägger sig – när det någon sällsynt gång är tillräckligt kallt.



Mot dessa odds rådde en krispig kyla på 10 minusgrader, ackompanjerad av en klarblå himmel och 8 centimeter blankis. Magi! Jag och en grupp rutinerade åkare gav oss ut för att upptäcka havet på ett nytt sätt. Ett hav som vi annars brukade ta oss fram på med kajaker, SUP:ar och båtar. Vi sicksackade oss fram mellan karga klippöar, med västkustpittoreska hus i bakgrunden och ett tillsynes oändligt vilande hav framför oss, fruset i tid och rum. Känslan var: Världen ligger öppen för oss, vi kan åka var som helst - det är bara att ta för sig. Den känslan tecknade sig som ett stort leende hos varje person i gruppen, som dröjde sig kvar under hela turen och långt in på kvällen.

När vi kom fram till bilen igen så bestämde vi oss alla för att åka en sväng till. Ingen ville åka därifrån. Vi visste att det kunde dröja år innan en sådan här möjlighet uppenbarar sig igen.

Långfärdsskridskor på Västkusten


GEAR HACK:
Ett bra tips när du åker långfärdsskridskor är att inte ha någon utrustning på framsidan av kroppen (förutom isdubbarna så klart). De kan nämligen bli ett hinder om du går igenom isen och något fastnar i iskanten när du försöker ta dig upp. Det är svårt nog att bemästra ett oavsiktligt plurr – du behöver inte ytterligare en stoppkloss om du råkar hamna där.