60 mil genom Arktis: En expedition där naturen bestämmer villkoren 

Ett liv reducerat till det viktigaste

Expeditioner av den här typen avgörs ofta i detaljerna. Kläderna måste klara långvarig kyla, utrustningen måste fungera när fingrarna är stela och maten måste räcka hela vägen fram. Det finns ingen butik runt hörnet och ingen möjlighet att snabbt lösa ett problem som uppstår.

Varje deltagare drog en pulka som från start vägde omkring 60 kilo. Där fanns allt som behövdes för veckor i vildmarken: mat, bränsle, tält, reservutrustning och säkerhetsutrustning.

– Varje enskilt gram i packningen måste vägas på guldvåg. När man är ute så här länge finns det inget utrymme för onödig vikt eller lyx, säger Jesper.

Den första delen av expeditionen handlade inte bara om att komma framåt, utan om att hitta en gemensam rytm. Gruppen bestod av expeditionsguiden Morten Rostille, deltagare från Sverige, Norge, Tyskland och England. Olika bakgrunder, olika erfarenheter men med samma mål.

Efter några dagar började expeditionens verkliga logik ta över. Alla visste vad som behövde göras. Någon reste tältet, någon smälte snö till vatten och någon förberedde maten. I Arktis blir samarbete snabbt mer än en trevlig egenskap - det blir en förutsättning för att lyckas.

Telefoner, möten och vanliga bekymmer byts ut mot betydligt enklare frågor:

Hur långt tar vi oss idag?
Hur förändras vädret?
Är vägen över glaciären säker?
Räcker energin till nästa läger?

På Svalbard finns det inte mycket utrymme för att tänka på annat än stunden. Och kanske är det just därför människor söker sig dit.

När naturen tar över kontrollen

Efter de första dagarnas anpassning börjar expeditionen hitta sin rytm. Kroppen vänjer sig vid den konstanta belastningen, pulkans vikt blir en del av vardagen och stegen över snön börjar nästan gå av sig själva.

Men Arktis är aldrig en plats där människan får känna sig helt bekväm. Svalbard är ett landskap som kan skifta på några minuter. En klar morgon kan förvandlas till hård vind och tät snörök, där horisonten plötsligt försvinner och alla riktningar ser likadana ut. Det är under sådana förhållanden som erfarenhet och förberedelser verkligen sätts på prov.

– Arktis väder är nyckfullt. Du kan planera och förbereda dig så mycket som möjligt, men där ute måste du hela tiden vara beredd på att anpassa dig efter förhållandena, säger Jesper.

En av de största utmaningarna under expeditionen var de så kallade whiteout-förhållandena. När moln, snö och vind smälter samman försvinner alla naturliga kontraster. Det blir svårt att avgöra var marken slutar och himlen börjar. Utan tydliga konturer att fästa blicken på försvinner mycket av den information som kroppen normalt använder för att hålla balansen. Då får tekniken ta över. Kompassen, GPS:en och rutinerna blir viktigare än någonsin.

– När allt visuellt sammanhang försvinner blir man väldigt beroende av varandra. Man får lita på utrustningen, navigeringen och gruppen för att ta sig framåt.

Mitt i den här kargheten visar Arktis också en annan sida. En sida som är svår att planera för. Under en period av hårt väder började små snöformationer skapas på glaciären. Vind och nysnö fick snön att samlas till rullande bollar som växte sig större medan de drev över isen. Mitt bland stormen och den begränsade sikten fick expeditionen plötsligt uppleva ett nästan lekfullt ögonblick. Det blev en påminnelse om att naturen inte bara är något som ska övervinnas. Den kan också överraska.

När mörkret kommer blir varje beslut viktigt

Efter flera veckor på isen förändras expeditionen. Den första känslan av äventyr har blandats med en annan verklighet – den långvariga belastningen.

Kroppen börjar säga ifrån på små sätt. Axlarna känns tyngre. Benen kräver mer återhämtning. Fötterna utsätts för kyla och fukt dag efter dag. Det är inte en enskild dramatisk händelse som är den största prövningen, utan summan av alla små påfrestningar.

Men i Arktis finns också en mental utmaning som följer med hela tiden.

Isbjörnarna.

Svalbard är en av få platser där människor fortfarande måste förhålla sig till att de befinner sig på någon annans territorium. Därför ingår nattliga vakter i rutinen. Med jämna mellanrum lämnar en person tältets värme för att hålla utkik medan resten av gruppen sover.

– När man kliver ut ensam mitt i den arktiska natten blir det väldigt tydligt var man befinner sig. Det är en brutal påminnelse om att man är en liten del av en väldigt stor natur, säger Jesper.

En natt, efter en lång dag på skidor, vaknar gruppen av en kraftig smäll inne i tältet. I den trånga sovplatsen hinner ingen först förstå vad som händer. Ljudet låter som något betydligt allvarligare än det egentligen är. Det visar sig att Jespers uppblåsbara liggunderlag har gett upp och exploderat. I mörkret blir den första reaktionen ren panik – innan situationen övergår i insikten om vad som faktiskt hänt.

Mitt i en expedition där alla är beredda på naturens stora krafter blir det alltså en liten utrustningsdetalj som skapar nattens största dramatik. Och kanske är det precis sådana ögonblick som blir kvar längst.

Där landskapet blir större än människan

Ju längre norrut gruppen tar sig, desto mer förändras landskapet. Vid området kring Newtontoppen, Svalbards högsta punkt, öppnar sig ett av expeditionens mest imponerande partier. Berg och glaciärer breder ut sig i alla riktningar och skapar en känsla av att befinna sig på en annan planet. Det är här många av de långa dagarnas arbete får sin belöning. Inte i form av en bekvämlighet eller en belöning som går att packa ner. Utan i själva upplevelsen.

– Det är i de här stunderna man förstår varför man gör det. Efter alla långa dagar och all ansträngning står man plötsligt där och ser ut över ett landskap som är helt overkligt, säger Jesper.

Men även i de största ögonblicken fortsätter vardagen på expeditionen. Tältet ska resas. Maten ska lagas. Nästa dags rutt måste planeras. Det är en av de saker som gör polaräventyr så speciella. Det spektakulära och det vardagliga existerar sida vid sida.

En timme kan handla om att kämpa sig uppför en glaciär i hård vind. Nästa timme kan handla om att sitta tätt ihop i tältet och skratta åt något som hänt under dagen.

Den sista etappen

Efter veckor av skidåkning återstår till slut den sista delen av färden. Målet är Verlegenhuken, den nordligaste punkten på Spetsbergen. Vid det här laget handlar det inte längre bara om att nå en punkt på kartan. Gruppen har redan genomgått stora förändringar. De har anpassat sig till ett liv där varje beslut har betydelse och där varje kilometer är resultatet av samarbete.

När den sista sträckan avverkas finns fortfarande ingen garanti för en enkel avslutning. Arktis erbjuder inga löften. Men till slut syns målet. Efter hundratals kilometer på skidor, tusentals höjdmeter och mer än en månad i vildmarken står gruppen där de kämpat för att komma.

Verlegenhuken.

Men för Jesper är expeditionens största värde kanske inte själva distansen.

– När man når målet är det inte bara distansen man tänker på. Det är alla dagar på vägen dit, besluten man tagit tillsammans och människorna man delat upplevelsen med.

När färden är över väntar civilisationen igen. Men vissa saker följer med tillbaka. Minnet av tystnaden. Av landskapet. Av de långa dagarna där världen blev väldigt enkel. Och av en plats där naturen fortfarande fick sista ordet.