FRIHET, UTMATTNING & LYCKORUS

FRIHET, UTMATTNING & LYCKORUS

Text: Anna Deluz / Foto: Madeleine Bacz, Emma Carlsson, Martina Domnick, Ann-Charlotte Frank


Mil efter mil längs tyska vägar, vid klätterväggens färgglada grepp fulla av krita och svett, högt uppe bland bergstoppar, mitt i en snöstorm i minus 20°C – det är där de frodas.

Våra kollegor Martina, Emma, Madeleine och Ann-Charlotte talar alla om frihet när de berättar om sina passioner. Även om äventyren kräver mycket av dem, tappar de aldrig tron på att de kommer att nå sina mål. Som Ann-Charlotte uttrycker det: "Det är ditt sinne som säger att du inte kan fortsätta. Din kropp kan alltid fortsätta."

Läs mer om vad som utmanar, driver och uppfyller dem här!


ANN-CHARLOTTE

Förberedelser, tillit och fokus på andning


Många gånger har Ann-Charlotte, som arbetar på vår ekonomiavdelning, blivit medbjuden att cykla downhill med MTB-entusiastiska kollegor. Lika många gånger har hon fått frågan varför cykling skrämmer henne när hon kan slappna av och lämna över sitt öde i händerna på klättrande vänner. Uppe på berget handlar det bara om hennes andning, förklarar hon – och tilliten till hennes klätterpartner.

Att stå på toppen av ett berg – det är som att komma hem. Och det är ett besök som Ann-Charlotte förbereder för länge. Klättring varvas med gymträning på veckodagarna (ju närmare avfärd desto fler pass), plus längre klättersessioner på helgerna med vänner, där kaffepauser och pratstunder är regelbundna inslag. Den här gången tränar de inför de inför ett alpint klättringsäventyr i de franska alperna, där vandring varvas med klättring på både berg och is för att ta sig upp till toppen. Dagen innan det är dags att ge sig iväg förbereder de sig för olika scenarier.

Om de till exempel vet att de kommer att passera ett område med sprickor försäkrar de sig om att repteamet är redo att hantera situationen om något går fel, och att de känner sig trygga med att bygga ett ankare om de behöver dra upp någon. De kontrollerar utrustningen och följer väderprognoserna. Att kunna lita på sin utrustning är A och O och om vädergudarna svänger i humöret är det bara att tacka för sig och traska tillbaka till baslägret.

Lika uppmärksam måste man vara på sina kroppssignaler. Vid ett tillfälle hade Ann-Charlotte feber och var tvungen att vända tillbaka, mycket besviken. Men hon visste att det skulle vara farligt att fortsätta i det tillståndet. Istället tillbringade hon dagen som hon hade planerat för i flera veckor i badkaret.

Ann-Charlotte Frank

Lotta i Alperna

Hon säger att hon litar 100% på alla personer i gruppen som brukar träna tillsammans. Och betonar att man aldrig ska klättra med någon man inte litar på, annars kan man få en väldigt dålig dag. En bra dag kan å andra sidan börja med att väckarklockan ringer vid fyra på morgonen.

- När du klättrar i mörkret är pannlampan allt du har att navigera med. Och sedan går solen upp…

När Ann-Charlotte klättrar är hon väl medveten om riskerna, men hon försöker att inte fokusera på dem i stunden. Istället ger hon sig, med en Zen-mästares uppmärksamhet, hän åt varje liten rörelse för att så säkert som möjligt ta sig till toppen. I absolut koncentration rör sig gruppen tillsammans framåt, långsamt och medvetet. Och varhelst blicken faller, ligger bara vit tystnad.

Hittills är Mont Blanc (4809 m.ö.h) och Gran Paradiso (4061 m.ö.h) de högsta topparna hon nått. Men fler ska det bli. Och då är det tur att Ann-Charlotte delar sin passion med sin pojkvän, annars skulle de knappt se varandra.

När snön smälter på sommaren byter de sina isyxor till våtdräkter. Till havet tar det bara en minut från där de bor. Och djupt där nere i havets tystnad och slowmotion-liknande värld känner hon samma hemmakänsla som uppe bland de snötäckta bergstopparna.



MADELEINE

250 mil av outforskade vägar i Tyskland


En, två, tre. När tar det slut? Fem, sju, tio ... Regnet öser ner från himlen och vinden vill inte ge vika. Efter tolv kilometer av blåst och regn cyklandes på kullerstenar byter Madeleine äntligen till en asfaltväg. Förbipasserande bilar tutar åt henne. Det är nästan så att hon vill gråta. Motivationen sjunker ett kort ögonblick.

Den 29 juni 2020 hoppade Madeleine, som arbetar för oss i Stuttgart som CRM manager, upp på sin cykel. Hon hade tre veckors semester framför sig, ingen erfarenhet av bikepacking och bara Hamburg som mål. Eftersom hon hatar att planera turer hade hon laddat ner befintliga Tyskland-rutter och planerat anslutningarna för de enskilda rutterna på 10 minuter med appen Komoot. Dagen innan hade hon bett om tips om hur man packar ordentligt och stod och vägde mellan en bok och regnbyxor. Beslutet fattades till förmån för regnbyxorna, som tur var.

2512 kilometer senare avslutas hennes resa i Hamburg, efter 18 dagar i sadeln och en ledig dag däremellan. Som nybörjare var det en stor utmaning att genomföra ett så krävande äventyr men Madeleine tror att nyckeln till sin framgång låg i ett grundläggande förtroende för sig själv.

- Ja, det är jobbigt, och ja det är inte alltid kul. Du är sliten från dagen innan, det gör ont att sitta, det finns ingen plats att sova i sikte, men jag visste att jag skulle klara det ändå.

Madeleine Bacz

Madeleines bikepacking äventyr

De tre veckorna av bikepacking var en fantastisk upplevelse för henne. Att vara helt ensam med att övervinna en utmaning och njuta av sin semester.

Men var det inte läskigt ibland att vara ute på vägarna ensam?

- Även om jag var ensam kände jag mig aldrig ensam.

Madeleine postade mycket på Strava och fick mycket pepp och hejarop därifrån av människor som beundrade vad hon gjorde. Även om en kollega hade gett henne en kniv och en annan pepparspray innan hon gav sig iväg, kunde Madeleine inte relatera till deras rädsla ens om hon försökte. Hon slog upp sitt tält på campingplatser så väl som i det vilda, ibland tillbringade hon natten på pensionat. Hon lyxade även till med en natt på hotell när hon behövde återhämta sig från det kalla, blöta vädret.

Det här äventyret har visat henne vad hon är kapabel till. De dagliga sträckorna på mellan 80 och 195 kilometer låg långt utanför hennes komfortzon men hon pushade sig själv och till slut blev hon vän med de långa distanserna. All god mat i naturen och de nya bekantskaperna med både människor och platser blev bara en extra stor bonus.

Hennes ögon lyser när hon berättar om känslan av att dricka te på morgonen på första bästa tillgängliga plats efter att ha gett sig iväg, utan att veta var hon skulle sova på kvällen. Några kullerstenar och tutande bilar har inget att sätta emot den frihetskänslan!



EMMA

Endorfinboost på 5416 meters höjd


Emma är född och uppvuxen i Sverige men har sedan sin tjugoårsdag valt ställen att bo på utifrån var hon bäst kan leva ut sina passioner. Lofotenöarna, skidorten Gaustablikk, Kirkenes och Svalbard i Norge, Revelstoke i Kanada och Cusco i Peru. För snön, för cykelvägarna och vandringslederna. Och för de vilda landskapen, utan vägvisare och stigar, som hon skapar sina egna spår i. Att befinna sig långt bortanför den upptrampade vägen, med vetskap om att nästa person befinner sig mil bort och bara njuta av solnedgången i total tystnad och ensamhet, det är ren magi för henne.

I oktober 2017 drog vår Product Content Manager till Nepal för att vandra och där kom hon snart i kontakt med Karmaflights, en icke-statlig organisation som planerade att dela ut varma jackor till barn i drabbade områden efter jordbävningen 2015. Hon träffade NGO-teamet i staden Pokhara och bestämde sig för att hjälpa till. Efter att insamlingen slutförts och 2250 jackor hade mottagits vandrade de 14 volontärerna till 14 skolor under åtta dagar för att dela ut dem.

Om det var mötena med lokalbefolkningen eller medresenärerna som gjorde störst intryck från hennes nästan sex månaders långa vistelse kan hon inte säga. Det var speciellt att lära känna människorna som levde i dessa extrema förhållanden, högt upp och långt ifrån allt. Likaså att dela upplevelsen med medresenärerna, som alla befann sig i samma situation. Inför höjdsjuka och köldskador är vi alla lika, oavsett om du är backpacker eller chef på Riksbanken.

Emma Carlsson

Emma i Nepal

Den åtta dagars långa vandringen liknade ingen av hennes tidigare vandringar i Europa, men euforin som infann sig efter varje avklarat bergspass var densamma. Det högsta bergspasset på 5416 meter över havet var särskilt energidränerande. Under en storm var en underklädd och snöovan vandrare riktigt nära att förfrysa sina händer och fötter. En annan var nära att ge upp när det bara var 300 höjdmeter kvar. Men de lyckades ändå. Du har inget val, du måste fortsätta, förklarar Emma.

Trots att Emma är en passionerad cyklist och skidåkare dras hon till vandringen för det långsamma tempot, och det faktum att det inte krävs särskilt mycket utrustning.

- Du behöver egentligen bara en bra ryggsäck och ett par bra skor.

Oavsett var hon sätter sin fot igen kommer hon alltid att komma ihåg utsikten från ett av världens tak. Liksom den genomfrusna Mars-chokladen hon åt innan det var dags för nedstigning. Den var mer glass än chokladkaka men lockade likväl fram den där extra styrkan och uthålligheten som behövdes.



MARTINA

Trotsar höjdskräck på hög höjd


Hon är och har alltid varit rädd för höjder. Men den rädslan har hon erövrat gång på gång i klätterhallen, tre gånger i veckan i sex år. Martina, som är ansvarig för texterna i våra CAMPZ-butiker och tidningar, lärde sig klättra i olika klättergym i Köln. Det som en gång krävde stor ansträngning och viljestyrka ger henne nu regelbundet det hon skrattande kallar för "climber’s high". Vilket joggning, som hon tycker är för repetitivt och monotont, aldrig kan ge henne.

Det är något med risken som lockar henne, en slags ”kontrollerad fara”. Hennes rädsla kräver totalt fokus när hon klättrar och när hon ändå faller i repet får hon en riktigt adrenalinkick som blandas med lika delar chock och förtjusning. Men ruset kommer också de gånger då leden hon klättrar verkar vara som gjord för just henne. Varje grepp är precis där hon behöver det.

- Det är som att min kropp vet exakt hur jag ska klättra den här leden, även om det är första gången jag har sett den.

Det händer inte så ofta, ibland är väggen avsedd för mindre kroppar, ibland kräver det mycket överkroppsstyrka, ibland mycket flexibilitet. Men när hon hittar en för just henne blir hon extra lycklig.

Martina anser att klättring är en utmaning du kan ta dig an på olika sätt. Att ”klättra fel” gör man egentligen bara när man skadar sig själv. Och är man inte försiktig kan de få allvarliga konsekvenser. En gång upptäckte hon att hon och hennes säkringspartner inte var inklippta i samma rep – först när hon befann sig tre meter upp i luften. Hennes hittills glada ansikte förvrids i en grimas.

Martina Domnick

Martina Domnick

- Det hade kunnat gått riktigt fel den gången.

Den prestation hon berättar om med mest stolthet i rösten är när hon klarade leden på universitetsområdet i San Francisco som tog henne upp till 22 meter. På vägen upp hade hon ett kritiskt ögonblick när hon insåg att hon var drygt 15 meter upp på väggen och insåg att "det här är högre än jag är van vid". Men att övervinna rädslan gång på gång får henne att känna sig stolt över sig själv.

En djup tillfredsställelse brukar infinna sig när man förvånar sig själv. Och när man inser att ens gränser var mycket mer flexibla än vad man först trodde.